Resonans: En ny lins på konstnärlig samhörighet
Inspiration är fel ord för det ett konstnärskap gör med ett annat. Resonans är rättvisare: delat engagemang, inte påverkan från en till en — och varför en låt av Robyn ligger under en fotobok.
Inom konsten använder vi ofta ordet ”inspiration”.
Men vi kan ha tappat bort dess egentliga kärna.
Orden vi använder för att beskriva vår relation till konst har en tendens att sätta skygglappar på vår blick. Ta ordet ”inspiration”, den gudomliga ingivelsen. Det används så ofta, slängs omkring så lättvindigt, att vi kan ha förlorat dess kärna. Enligt ordboken är inspiration ”processen att bli mentalt stimulerad till att göra eller känna något, i synnerhet att göra något skapande”.
Jag vill föreslå ett annat ord när vi talar om vårt arbete: resonans. När en annan konstnärs verk får resonans i mig känner jag en djup samhörighet, som om vi talade samma konstnärliga språk på samma våglängd. Det går bortom ren inspiration — det handlar om att hitta trådar av gemensamma tankar, gemensamma övertygelser och en gemensam vision.
När vi beskriver andras verk brukar vi vända oss till namnkunniga konstnärer, samtida eller från svunna epoker, och utnämna dem till inspirationskällor. Eller så känner vi lättnad när konstnären själv hänvisar till kända förebilder, eftersom det då är enkelt att dra uppenbara kopplingar. Men förbiser vi inte därmed de mindre hyllade konstnärernas bidrag? Finns det inte en risk att vi förnekar det enorma, kollektiva inflytandet från kända, okända och bortglömda konstnärer som genom tiderna har format vår konstnärliga känslighet?
Ska vinnaren ta allt?
Att tänka i termer av resonans snarare än inspiration verkar vara en rättvisare hyllning till det universum av konstnärligt tänkande som vi alla öser ur. Det låter oss erkänna en stor väv av influenser utan att förringa någons bidrag och utan att begränsa vår förståelse till linjära kopplingar från en till en.
Jag tänker på min fotoserie Come Get Your Honey. I en essä i boken jämförde min kära vän, curatorn Marianne Ager, mitt arbete med Nan Goldins och Christer Strömholms, vars fotografier också dokumenterar viktiga berättelser från hbtqia+-gemenskaper. Läsaren kan säga att jag kanske är ”inspirerad” av dem (och mäta mitt arbete mot deras), men jag föreslår i stället att mitt arbete står i ”resonans” med deras — inte ett uppenbart inflytande, utan ett delat engagemang och en gemensam skaparkraft. Min resonans sträcker sig faktiskt långt bortom fotografin: till målare, musiker, romanförfattare, psykologer, filosofer och mina queera magdansande vänner.
Låt oss ta musiken, en annan konstform, för att ge det här resonemanget ytterligare en dimension. Min djupaste resonans kommer ofta därifrån. Musik speglar och förstärker mitt aktuella sinnestillstånd på ett unikt sätt, och jag kan lyssna om och om igen på de stycken som träffar rätt strängar i mig. Om du har sett min bok Come Get Your Honey kanske du har lagt märke till en rytmisk underström, en melodi som ligger under berättelsen (tips: googla ”Robyn Honey”).
Jag vill förtydliga att jag inte menar en låt som inspirerade boken i konventionell mening. Snarare var det låtens känslomässiga resonans som ekade mina egna känslor under redigeringsarbetet och bidrog till verkets samlade ton och stämning.
Konst föds inte i ett vakuum — den är en pågående dialog över generationer, kulturer och individer. Vi bidrar alla till den dialogen: vi lånar, omtolkar, glömmer också, eller skapar helt enkelt våra egna nya idéer. Så nästa gång du står och förundras inför ett konstverk, fråga dig själv: inspirerar det dig, eller får det resonans i dig?