2020-talets fotografi i 6 principer
Visuell exakthet, spänning, den enda bilden, metafor, vem som står bakom bilderna, och varför — sex principer för fotografi i dag, och de två som får betraktaren att se på konstnären, inte bara på konsten.
Våga stanna upp.
Våga se närmare.
Våga förstå fotografins väsen.
Tänk om vi är på väg in i en era där vi har tid att granska det som finns framför oss? Låt oss tala om 2020-talets fotografi, men för ett ögonblick glömma generativ artificiell intelligens, maskininlärning, linsfria kameror, 3D-bilder från Apple Vision Pro, Midjourney, förstärkt och virtuell verklighet, NFT:er och de sociala medieplattformar som tycks lägga beslag på så mycket av vår uppmärksamhet (eller ska jag säga vårt doomscrollande). Jag vill hellre gå till kärnan i att fånga ett ögonblick, en känsla eller en tanke inom en bildrams gränser. För mig finns det sex element, och vi har en tendens att förbise det sista.
1 — Visuell exakthet är den första principen vi möter. Vi förväntar oss att en bild ska se enastående ut, även när den är avsiktligt oskarp. Eftersom vi är nedsänkta i ett hav av bilder — miljarder kameror, biljoner fotografier — har strävan efter god visuell kvalitet blivit en självklarhet.
2 — Sedan har vi spänningen — en känsla, en puls, en idé som griper tag i oss och vägrar släppa taget. Ett unikt ansiktsuttryck, ett landskap målat i praktfulla färger, en sinnrik installation genomtänkt in i minsta detalj, eller ett collage som väver samman oväntade material. Sådana element ”laddar” en bild och får den att hålla kvar vår uppmärksamhet som en magnet.
3 — Om det är en bildserie ser konstnären till att det finns en bild värd miljoner. I bästa fall (med curatorisk kraft därtill) lägger de övriga fotografierna till lager av mening, men inte nödvändigtvis mer visuell kvalitet. Nobelpristagaren Annie Ernaux inleder sin bok Åren med ”Alla bilderna kommer att försvinna.” Och har man tur är det just den bilden vi kommer att minnas från ett verk, om inte från konstnärens hela karriär (ingen press alltså). Fotografi är lustigt. Det är till största delen en sekventiell konst, oavsett om sekvensen görs av oss själva, av redaktörer eller av curatorer, men det vi alla minns är ändå den där enda bilden.
4 — Går vi djupare möter vi metafor och djup. En bild som talar ett språk vi förstår, men som inte avslöjar alla sina hemligheter vid första anblicken, drar oss in i en närmare granskning, en dialog. Tänk på alla bilder som visar någons rygg i stället för ansiktet.
Är vi klara?
Inte än.
De här fyra principerna täcker, tror jag, 98 procent av de fotografiska konstverk man ser i dag (en kvalificerad uppskattning). Men de återstående 2 procenten då? Vad är det som får oss att se inte bara på konsten utan på konstnären?
5 — Frågan ”Vem står bakom bilderna?” för oss vidare till nästa princip. Den kan få oss att stanna upp och fundera: Är tillräckligt många röster representerade? Är konstnärens identitet sammanflätad med motivet — könsidentitet, plats, ålder, kön, funktionsförmåga, etnicitet eller socioekonomisk ställning? Finns mångfalden framför kameran eller bakom den?
6 — Den sista principen är uppenbar, men förbises ändå ofta. Människor känner den omedelbart, och vi skulle kunna kalla den ”autenticitet”. Det är frågan ”Varför?” — drivkraften bakom min monografi Come Get Your Honey. Varför väljer jag att berätta just den här historien? Vems blick vill jag tjäna? Vidgar jag tolkningarna av dess ”motiv”?
Med de frågorna i åtanke skulle fotografin kunna nå nya djup och oanade nivåer av kvalitet. Jag vill därför uppmana oss att inte se längre bort, utan djupare. Fotografins framtid finns inte bara framför kameran — den finns också bakom den.
En tidigare version av den här essän, med fem principer, skrevs 2021 för HALLE4, Deichtorhallen Hamburgs serie #photography2050; den finns i pressarkivet.