Åh, så vackert och så komplicerat!

Queera Berlin?

Samet Durgun bor i Berlin, och Come Get Your Honey utspelar sig här. Berlin är inte bara ännu en europeisk stad. Den har en alldeles egen stämning, ett ihärdigt insisterande på framsteg, frigörelse, förändring, frihet. Men det finns också en ständigt närvarande underström som påminner oss om att rättigheter, frihet och framsteg lever ett bräckligt liv.

Dagens komplexa Berlin är i mångt och mycket en följd av vad som hände efter första världskriget, då framväxten av den demokratiska Weimarrepubliken förändrade Tyskland och i synnerhet dess huvudstad.

När 1918 gick mot sitt slut översvämmade en till synes ostoppbar lust till fest Berlin. Under kriget hade det funnits ett Tanzverbot (dansförbud), och när förbudet hävdes på nyårsafton 1918 gick Berlin bärsärkagång. En journalist på Berliner Tageblatt skrev denna ganska träffande beskrivning av det nyåret — och av den speciella, hektiska stämning som snart skulle genomsyra allt i den tyska huvudstaden: “Vad firar berlinaren? Rätten att fira — och fira precis som han vill. Han firar det han kanske aldrig får igen: förlängda utgångstider; frihet från förpliktelser; dryckenskapen innan undergången.” Detta markerade början på ett decennium då Berlin sannolikt blev Europas mest spännande, mest skrämmande och på vissa sätt mest frigjorda stad.

Det var en tidsålder av frihet, experiment och extremt kaos, en tidsålder av kontraster. Fattigdomen ökade kraftigt i Berlin. Många, både barn och vuxna, tog sig till sexarbete av desperation. Brottsligheten tog stor plats, och droger fanns överallt. Staden upplevde också en massiv tillströmning av intellektuella, konstnärer och vetenskapsmän som slog sig ner och genomsyrade alla sidor av livet i Berlin, där de skrev några av seklets mest inflytelserika böcker, gjorde banbrytande forskning, komponerade lysande musik och gjorde film till sin egen konstform. Berlin var en blandning av stora fester, stora tankar, stora möjligheter och stora problem.

Mitt i allt detta var queer kultur närvarande — och synlig. Den avspeglades starkt i Berlins legendariska nattliv, men även inom konst, vetenskap och litteratur, i grunden på alla livets områden.

Det var också i Berlin som Dr Magnus Hirschfeld 1919 grundade sitt Institut für Sexualwissenschaft — ett tidigt sexologiskt forskningsinstitut beläget i Tiergarten. Institutet inrymde ett omfattande arkiv om sexualitet och erbjöd en hel rad utbildningstjänster och läkarkonsultationer till både rika och fattiga, allt från äktenskapsrådgivning till hormonbehandlingar.

Hirschfeld var den förste européen att skilja mellan kön och sexuell identitet, och han skrev otaliga artiklar och böcker om könets flytande natur och mångfalden av sexuella varianter, som han beskrev som näst intill obegränsad.

Det var tidiga dagar, och språket kring kön och sexualitet var fortfarande ganska osofistikerat i Tyskland, men arbetet som utfördes på detta institut var, om än långt ifrån felfritt, verkligen progressivt och före sin tid. Nationalsocialismens framväxt satte ett mycket brutalt stopp för institutet, för liberalt tänkande i allmänhet och för Berlins levande, frigjorda konst- och nattliv (och för resten av Tysklands).

Så här är vi — ett världskrig och två diktaturer senare, i ett Berlin som nästan krossades av bomber, sedan skars i två delar, och senare återförenades. Efter murens fall var det som om Berlin återfick något av sin Weimar-stämning. En technoscen växte fram ur ruinerna och de övergivna platserna i det gamla Öst. Plötsligt dansade Berlin igen, och staden blev en inkubator för olika livsstilar. Under senare år har gentrifieringen varit en källa till stor oro för alla som värdesätter Berlins råa kant, men trots massturism, dyra lägenheter och köpcentrum som dyker upp överallt — Berlin bleibt Berlin. En stad byggd på ruiner — bokstavligt och metaforiskt — om och om igen; Berlin är först och främst ett sinnestillstånd. Både tillåtande och rått på samma gång.

Kort sagt, av olika historiska skäl finns det något närmast poetiskt och mycket passande i att ett av de mycket få boenden specifikt för hbtqia+-flyktingar och asylsökande i Europa ligger i Berlin. Magnus Hirschfeld skulle helt säkert ha applåderat det! Det är några av de tidigare invånarna i det boendet och deras vänner som står i centrum för den här boken av fotografen Samet Durgun. Come Get Your Honey är en berättelse om en grupp alldeles särskilda människor i en alldeles särskild stad, som ger utrymme om man är modig nog att ta det. Det är berättelsen om en fotograf som utforskar sin egen konstnärliga identitet genom människorna framför sin kamera, och omvänt. Det är inget mindre än en kärlekshistoria — men inte en rosenskimrande sådan. Berlin dömer dig inte — men den plockar inte heller upp dig om du faller.

Att omfamna det ofattbara

Durguns fotografiska blick interagerar med en grupp människor som statistiskt sett förblir de mest osynliga länkarna i det internationella asylsystemet, ett system som på många sätt fortfarande är extremt hetero-/ciscentrerat. Detta är ett mycket, mycket problematiskt faktum. Många skulle därför (förståeligt nog) kunna frestas att göra detta till en berättelse med en bombastisk social och politisk agenda. Lyckligtvis följer Durguns arbete en betydligt mer komplicerad stig, kantad av fragment av historier, detaljer om levda liv, glimtar av dilemman, konflikter, glädje. Han är inte på ett uppdrag att “upplysa” oss; i stället veckar hans bilder upp något oändligt invecklat och tämligen ofattbart, för han vet att det att vara människa i världen inte kan förklaras. Come Get Your Honey är som en melodi. Det finns en underström av känsla och empati som härrör från det faktum att Durgun omfamnar den komplexitet som finns i fotografiet — och han kan göra det eftersom han bemyndigas av de människor han fotograferar. Han tar själv upp det när han frågar: “tänk om fotografi handlar mer om att lyssna än att se?” Just av den anledningen rör sig Durguns arbete från renodlad dokumentärism till konstfotografi — han erkänner frånvaron av en enkelspårig berättelse. Konst ställer frågor, tar oss med på resor in i det okända. Konst och liv är miljontals berättelser som berättas samtidigt.

Come Get Your Honey är resultatet av en organisk och mycket mänsklig process — en djup, ständigt utvecklande vänskap. Hur detta uppstod beskrivs vackert på annat håll i den här boken. Det räcker att säga att i själva kärnan av Samet Durguns bilder finns subjektivitet och delaktighet.

Flera fotografer har skildrat queert liv. Oftast med mycket blandade eller katastrofala resultat, som reducerade subjekten till objekt utsatta för en utifrånblick som signalerar “annorlundahet” och voyeurism. Två fotografer som undvek dessa fallgropar och slutade med att producera viktiga verk inom det här området är den svenske fotografen Christer Strömholm och den amerikanska fotografen Nan Goldin. På sätt och vis kan de ses som föregångare till Samet Durgun.

Christer Strömholm

Den svenske fotografen Christer Strömholm (1918–2002) reste till Paris på 1950-talet. Här lärde han känna en gemenskap av transkvinnor från Place Blanche i Montmartre-kvarteret. Under de följande tio åren fotograferade han många av dessa kvinnor — på gatan, på barer, på hotellrum. Det omsorgsfullt uppbyggda fotoessäet Vännerna från Place Blanche, som blev resultatet av det här arbetet, är ett vittnesmål om vänskap och kärlek inom transgemenskapen och med säkerhet också mellan fotografen och de fotograferade. Samtidigt dokumenterar det ett område i Paris som var legendariskt som en smältdegel för alla former av livsstilar, i en tid då Frankrike som helhet var allt annat än “gay” (i ordets vidaste bemärkelse). I själva verket var Frankrike i slutet av 50-talet ett mycket stelt samhälle, styrt av general Charles de Gaulle, som tillsammans med sin hustru Yvonne kämpade lidelsefullt mot allt “omoraliskt” — från minikjolen till pornografi. Det franska majoritetssamhället, dominerat av konservatism och katolicism, betraktade queerhet som syndigt och fel. Att vara trans och synlig var definitivt farligt — vilket fortfarande är fallet överallt i världen. Dagligen trakasserades Strömholms vänner av de poliser som patrullerade området, och för de flesta av dem var det omöjligt att få dagsarbete — så de flesta arbetade antingen som sexarbetare eller kabaretartister.

En av kvinnorna, Nana, beskriver sin relation till myndigheterna så här: “Polisen var avskyvärd. Oavsett om vi jobbade eller inte tog de alltid med oss. De höll oss gripna i tio timmar sittande på en bänk, ibland i en bur…” (Les Amies de Place Blanche, 2011, uppdaterad fransk utgåva)

Att bli trakasserad och stå helt i utkanten av det etablerade samhället ändrade inte på att gemenskapen på Place Blanche erbjöd en stark känsla av tillhörighet till en familj som accepterade en, så queera människor från hela Europa och Nordafrika strömmade till den här delen av Paris. Utan någon hjälp från staden eller staten — tvärtom — byggde de sitt eget trygga rum tillsammans: “vår grupp var tätt sammansvetsad, och om en kille överföll oss brakade helvetet lös” (Nana i Les Amies, 2011).

Vännerna från Place Blanche är inte en berättelse om lidande, utan en berättelse om överlevnad och att bygga ett liv trots avvisande från den biologiska familjen och samhället i stort. Boken handlar “… om sökandet efter egen identitet, om rätten att leva, om rätten att äga och bestämma över sin egen kropp. Den är också en bok om vänskap, en skildring av det liv vi levde i kvarteret kring place Blanche och place Pigalle” (Christer Strömholm, i inledningen till Vännerna från Place Blanche, 1983).

Strömholm bjöds in i dessa kvinnors värld, accepterades, kanske älskades — och känslorna var ömsesidiga. Strömholm kom från en komplicerad familjebakgrund, och det verkar som att han tillbringade större delen av sitt liv med att söka efter utvidgade familjer runt om i världen. Han var helt enkelt en medmänniska med en kamera när han anlände till Paris. I det här fallet är begreppet medmänniska avgörande, för Strömholm identifierade sig, till skillnad från Durgun, inte själv som queer. Strömholm var, strängt taget, en utomstående, vilket gör en del av (nakenporträtten) porträtten något tveksamma. Ändå genomsyras serien som helhet av en känsla av ömsesidig respekt, en synergi mellan fotografen och hans motiv. Nana beskrev sina känslor kring Strömholms porträtt av henne så här 2011: “Jag var lycklig. I hans fotografier såg jag mig själv.” Tagen ur sitt sammanhang finns det något ganska exotiskt och därmed klichéartat över den fattiga men sexiga kulissen i Vännerna från Place Blanche, men Strömholms vänner levde faktiskt så kallade okonventionella liv (eftersom det var deras enda möjlighet) — de arbetade om natten, umgicks på kaféer och barer, bodde på billiga hotell i ett dekadent, livfullt kvarter.

Sammantaget har serien åldrats ganska väl som en tidig fotografisk hyllning av både queert liv och ett färgstarkt Pariskvarter vid en mycket specifik tidpunkt i fransk historia. Eftersom den ansågs alltför kontroversiell gavs Vännerna från Place Blanche inte ut förrän 1983, och även då väckte den uppmärksamhet.

Nan Goldin

Ett par decennier efter att Christer Strömholm träffade sina vänner i Paris mötte den amerikanska fotografen Nan Goldin sin queera stam i Boston:

“Jag såg dem för första gången — Ivy och Naomi och Colette — korsa bron nära Morgan Memorial-secondhandbutiken i centrala Boston. De var de mest storslagna varelser jag någonsin hade sett. Jag var omedelbart betagen. Jag följde efter dem och filmade lite Super 8-film. Det var 1972. Det var början på en besatthet som har pågått i tjugo år.

Strax därefter träffade jag dem igen genom David, min närmaste vän, som hade börjat göra drag. Från min första kväll på The Other Side — Bostons dragqueen-bar på 70-talet — kom jag till liv. Jag blev förälskad i en av dragqueens och flyttade inom några månader ihop med Ivy och en annan väninna. Jag var arton år och kände att jag också var en dragqueen. Fullständigt hängiven mina vänner blev de hela min värld. En del av min tillbedjan av dem bestod i att fotografera dem. Jag ville hylla dem, visa hur vackra de var” (Nan Goldin, The Other Side, 1993).

Nan Goldins ord från hennes bok The Other Side talar mycket om hennes instinktiva, akuta behov av att ge både sig själv och sina vänner utrymme och synlighet. Goldin (f. 1953) växte upp utanför Boston i en dysfunktionell medelklassfamilj. Hennes äldre syster tog sitt liv när Goldin bara var elva, vilket lämnade henne djupt traumatiserad. Det var genom fotografi som Goldin fann ett sätt att gå vidare i livet och knyta an till människor hon instinktivt kände sig dragen till. The Other Side gavs ut första gången 1993 och gavs ut igen i en utökad version i början av 2020. Den berättar historien om medlemmar i en queer subkultur som lämnades åt sitt öde i början av 70-talet, medan både rörelsen för homosexuellas rättigheter och kvinnorörelsen tog fart. Den skildrar fasorna kring aidsepidemin, som dödade så många av Goldins vänner, men firar också framväxten av queerteori och en växande queer synlighet i mainstreamkulturen på 80- och 90-talen.

Där Strömholm och Durgun skildrar en internationell grupp människor på en och samma plats är The Other Side berättelsen om queera människor Goldin träffade och blev vän med runt om i världen. Efter Boston åkte hon till New York, sedan Europa och Asien. Och den här globala ansatsen är kanske seriens enda svaghet, särskilt i den asiatiska sektionen, där Goldin blir en utomstående. Även om hennes fotografiska blick är en queer blick är hon också en västerlänning som fotograferar asiatiska människor som lever i kulturer med mycket annorlunda könssystem och diskurser. Ändå är The Other Side en milstolpe i queer fotografis historia, inte minst på grund av de tidiga bilderna som rymmer så mycket ungdomlig sårbarhet och beslutsamhet på båda sidor av kameran.

Ett kärleksarbete

Strömholm och Goldin. Två olika fotografer, två generationer. Båda skildrar queert liv inifrån, och båda skapar långvariga projekt. Tillsammans understryker de vikten av tid, tålamod och delaktighet när det gäller att skapa omfattande, intima, nyanserade porträtt av enskilda individer i en gemenskap. Vi påminns om att framstående fotografiska berättelser är så mycket mer än bara teknik och komposition. Dessa projekt handlar i grunden också om hur det är möjligt att gå ut i världen och skapa sin egen familj, när den biologiska av någon anledning inte kan finnas där för en. Under resans gång har Strömholm och Goldin skapat viktiga historiska dokument som kartlägger förhållandena under bestämda decennier och i bestämda städer. De blir prismor för den tid de skapades i.

Med Come Get Your Honey skapas ännu ett viktigt kapitel inom queer fotografi, som innehåller allt detta — och mer därtill. Samet Durgun är nästa generation.

Han strävar efter att fotografera allt vi inte kan se — som nämnts tidigare, han lyssnar — och han får oss att lyssna med honom. Det handlar om hans motivs rika inre liv och glimtarna av vardagen som rymmer allt från det glamorösa till det triviala. Bilderna ger utrymme åt både det spektakulära och det vanliga, stilla. Come Get Your Honey ger en nyanserad inblick i queert liv, vilket är efterlängtat och extremt uppfriskande.

Durgun utforskar ständigt frågor om etiken i sina projekt. Han är noggrann, öppen och söker nya perspektiv och vidgar därmed det visuella språket för queer representation. Han berättar en välavvägd historia och bjuder oss på en skärva av Berlin-liv, precis som det är. Och till skillnad från Strömholm och Goldin ger han ut den här boken mitt i processen och inte år senare — för det är möjligt. Det här är bara början! Jag kan inte vänta med att se vad som händer härnäst.

Om Marianne Ager

Marianne Ager är curator; hennes arbete på Kunstmuseum Brandts i Odense inkluderar Love, Lust and Freedom, en utställning som utforskar queer erfarenhet genom fotografi. Utställningen, som visades 2024–25, samlade konstnärer från olika generationer, däribland Nan Goldin, Robert Mapplethorpe, Wolfgang Tillmans, Sven Marquardt och Birk Thomassen. När hon talar om utställningen lyfter Ager fram fotografiets roll i självuttryck och motstånd samt betydelsen av museer som rum för samtal om identitet, synlighet och olikhet.