Varför boken innehåller ljud och video

Come Get Your Honey bär på två QR-koder. Den ena öppnar en ljudinspelning, den andra en video. Ibland avfärdar folk det som ett gimmick innan de skannar — och ändrar sig efteråt. Multimediainslagen fanns inte i den ursprungliga planen för boken. De finns där på grund av en enda fråga.

Mariannes fråga

Marianne Ager, curator för fotografi och film på Kunstmuseum Brandts, skrev bokens avslutning. Medan vi arbetade med den frågade hon mig, nästan i förbigående, om jag hade videoupptagningar av människorna på fotografierna.

Jag sa nej.

Frågan stannade hos mig på det sätt obesvarade frågor gör. Fotografi pressar samman en människa till en bråkdel av en sekund, och jag hade tillbringat tre år med att hävda att arbetet handlade om att lyssna — ändå var boken, så som den var planerad, tyst. Människorna i den har röster, dialekter, skratt, sätt att göra pauser. Ett porträtt kan inte bära något av det. En inspelning kan.

Så växte det fram två dörrar i boken. Bakom den ena en röst, bakom den andra rörliga bilder. Ingen av dem ersätter fotografierna; de ligger under dem, på samma sätt som en brunn på en gård inte ersätter gården.

Ett litet universum

Tidigt ville jag att boken skulle vara en egen, sluten värld snarare än en portfolio — en inledning, en avslutning, en intervju av Prince Emrah, essäer av Amrou Al-Kadhi och Marianne Ager, samt de två QR-koderna. Något man går in i, rör sig igenom i sin egen takt och lämnar förändrad av, snarare än en följd av mina bästa bilder.

En tryckt bok är bärbar och avgränsad. Till skillnad från ett flöde uppdateras den inte, och den försvinner inte. Att lägga till ljud och video hade lätt kunnat bryta den avgränsningen och göra objektet till en landningssida. QR-koderna fungerar för att de är tysta: två små märken som väntar tills en läsare är nyfiken nog att ställa en fråga till boken. Vilket, i slutänden, är precis vad Marianne gjorde mot mig.

Boken är utgiven av Kehrer Verlag; serien den rymmer finns här.