Att lyssna i praktiken: så gör jag fotografier tillsammans med människor

Första gången Prince Emrah och jag träffades över en kopp kaffe tittade hon på mig och sa: ”Det är svårt för mig att bygga förtroende för en fotograf. Men låt oss ändå försöka.” Det står i intervjun hon gjorde med mig till boken, och ingen har gett mig en bättre öppningsreplik sedan dess.

Boken började med en fråga: tänk om fotografi handlar mer om att lyssna än om att se? Folk gillar frågan, vilket är trevligt, och sedan frågar de hur det ser ut med en kamera i rummet. Det här är mitt svar för Come Get Your Honey, i den ordning det hände.

Kortversionen: jag träffade människor innan jag fotograferade dem. Jag berättade vad jag gjorde, och bad ibland dem säga till om de inte ville vara med på en bild. Innan det fanns en bok tittade vi på bilderna tillsammans och tog bort saker. Sekvensen och bildparen är mina. Jag håller tillbaka bilder som kan exponera någon, och ett nytt sammanhang är en ny fråga.

Tina Campt skrev Listening to Images om fotografier som redan finns. Jag menar något enklare: vad jag gör med levande människor, i rummet, innan och medan en bild blir till.

Jag träffade människor först

Jag åkte inte till platser för att ta bilder. Jag träffade människor först och fick relationer. Emrah tog med mig bakom scenen, och sedan bakom en lång rad andra scener. Jag hade fotograferat queera människor ett tag när hon den 1 maj 2019, några timmar före sin spelning i Kreuzberg, presenterade mig för vänner som hon tidigare delat sovsal med, flyktingar och asylsökande som var queera och trans. Jag blev trollbunden av var och en av dem och av det de berättade för mig den dagen.

Det var dagen jag bestämde mig för att gå vidare med idén. Det var ännu inget projekt, än mindre en bok. Kylie Divon, som finns på omslaget, visste inte att det skulle bli en bok, och det visste inte jag heller. Hon minns att vi träffades bakom scenen på Silver Future, i vad som i princip var ett dryckesförråd. Själv minns jag inte det. Hon pratade, och jag var, med hennes ord, ”där, och lyssnade.”

Så ber jag om samtycke

Människorna visste vad jag höll på med, för jag sa det till dem. Jag var nästan patologiskt direkt när det gällde samtycke, särskilt med den jag anade var lika mycket en people-pleaser som jag själv, någon som skulle ha svårt att säga nej. Med dem frågade jag ibland: kan du vara snäll och säga till om du inte vill vara med på den här bilden?

Några sa att de inte ville vara med i boken. Några lät mig förstå det utan att säga det. Några bad om en pseudonym, och det är därför det finns pseudonymer i boken. Några ville inte visa sina ansikten.

Inget av det innebar att jag gömde kameran. Jag hade den alltid med mig. Det var mer som att vänta på ett ögonblick som fångade uppmärksamheten hos oss båda. Kylie berättar det här bättre än jag: under nedstängningen skrev hon ”Samet, jag går igenom det här”, och jag kom över. Vi pratade. Sedan kom kameran fram, och vi gick till en park och gjorde en bild.

Samtycke handlar om mycket mer än en underskrift i början. Det är en rad beslut som fortsätter långt efter att slutaren utlösts, in i redigeringen, in i boken och in i varje utställning sedan dess. Jag har skrivit om redigeringen för sig.

Vem som väljer bilderna

Inte varje bild är ett samarbete, och inte varje bild var min idé. Det är en blandning, och några av bilderna går ett steg längre och är samarbete i överkant. Dräkten i mitt självporträtt är Emrahs. Jag ville klä ut mig som hon, och jag kände mig helt bekväm i den, inte minst för att den fick mina ben att se bättre ut.

Innan det fanns en bok tittade vi alla på bilderna tillsammans, som en gemenskap, och älskade dem. Vi valde ut dem tillsammans, på något vis, och vi tog bort saker. Sekvensen och bildparen är mina. De är mina intryck av berättelserna människor delade med mig, vilket gör boken till en subjektiv representation, och det säger jag.

Bilderna jag håller tillbaka

Ett fotografi kan vara en gåva i ett rum och en fara i ett annat. Några av dem jag fotograferade hade inte kommit ut inför sina familjer, eller var öppna i en del av sitt liv men inte i en annan. Det finns starka bilder som jag gärna skulle hänga på en vägg men som jag inte kommer att publicera, eftersom människorna på dem fortfarande höll en del av sitt liv dold för personer som en dag kanske skulle se boken.

Det är en anledning till att nästan femtio människor blev femton på bilderna. Den andra är redigeringen: bilderna kändes som om de valde varandra.

När en bild flyttar på sig

Berlin har fickor av frihet, och gator dit friheten inte når. En bild kan lämna platsen där den gjordes. På ett kollektivs webbsida når den en viss publik. Kylies porträtt på Fotografiska Berlin var större än livet. Boken står i hyllor på Stanford, Harvard och Getty Research Institute. Ett nytt sammanhang är en ny fråga, och ett urval följer samtycket från människorna på bilderna innan det följer väggen. Utställningssidan säger hur jag hanterar det.

Sedan boken

Jag ville ha ett litet universum, inte en portfolio. Boken har ett intro, ett outro, en intervju där Emrah ställer frågorna till mig, och QR-koder som öppnar en röstinspelning och en video. Inspelningen är ett meddelande Kylie skickade mig om sig själv: ”Åh, din vän är en stjärna.” Jag lade in det för att ett porträtt inte kan bära en röst. Människorna i boken fick boken.

Var jag står

Jag är inte flykting och inte asylsökande. Jag är tysk-turkisk-abchazisk. Mina föräldrars mor- och farföräldrar lämnade Kaukasus för Osmanska riket som flyktingar, generationer före allt det här. Jag kom till Berlin 2013 som förstagenerationsinvandrare, och efter mer än åtta år blev jag tysk medborgare. Jag beskriver mig själv som socialt exilerad. Jag hör delvis till gemenskapen: vi är queera, och vi lever någon annanstans än där vi kommer ifrån. Min situation är inte deras.

I efterhand formade också min egen identitet serien. Jag trodde att jag bara observerade, men jag var mitt i det.

Numera lär jag mig att säga nej till mig själv, som people-pleaser. Jag försöker lyssna på mig själv: vill jag vara här, vill vi ses, vill jag ta en bild nu?

Fakta, en gång

Come Get Your Honey är en serie jag påbörjade 2018 och fortfarande lägger till, eftersom vänskaperna fortsätter. Boken, utgiven av Kehrer Verlag 2021 (ISBN 978-3-96900-031-1), är färdig. Nästan femtio personer deltog och femton personer är med i boken. Den rymmer 75 illustrationer, som inkluderar bilder av staden, så människor och bilder räknas var för sig.

Jag pratade igenom den här idén med Alexa Becker från Kehrer Verlag på Photobook Fair på Impressions Gallery i Bradford i oktober 2021, och inspelningen och transkriptionen finns här. Jag pratade igenom den igen med Kylie Divon och curatorn Marie-Luise Mayer vid öppningen av Fotografiska Berlin i juli 2025. Båda samtalen hölls på engelska. Jag håller föredrag på museer, universitet och festivaler på engelska, tyska eller turkiska, och förteckningen över föredrag visar formaten. Ljud och video har en egen sida, hela serien finns online, och fotograferna som stannade hos människor efter ankomsten, i åratal, finns i en fältguide.