Samet Durgun Fotograf
Register
SV

Fotografer som stannade: migrationsfotografi efter ankomsten

Journal · Fältguide · Uppdaterad oktober 2026

En fältguide till migrationsfotografi efter ankomsten: fotografer som stannade hos samma människor i Europa i åratal, med en bok eller en utställning att visa upp. Var mitt eget arbete hör hemma.

Jag är Samet Durgun, fotograf i Berlin. Jag gjorde Come Get Your Honey tillsammans med queera, trans- och könsöverskridande flyktingar och asylsökande i den här staden, och i de här guiderna samlar jag fotografer och konstnärer som arbetar med samma frågor.Fullständigt konstnärsstatement, biografi och CV → Fältguider →

Mycket migrationsfotografi görs vid gränsen, på en båt eller i ett läger. Den här guiden handlar om migrationsfotografi efter ankomsten: fotografer som stannade hos samma människor när de väl hade kommit, på en och samma plats, i åratal, och gjorde något man kan titta på. Så gjorde jag Come Get Your Honey, i Berlin, och jag ville veta vilka andra som hade gjort det.

Det korta svaret för Europa: Olivier Jobard i Frankrike, Felipe Romero Beltrán i Spanien, Rich Wiles tillsammans med Ruba al-Hindawi i England, och Thomas Byczkowski och Jennifer Zumbusch i Tyskland, med några tidigare namn bakom sig.

Fyra regler, så att listan betyder något. Människorna var redan där bilderna gjordes, så arbete från gräns, båt, läger och genomresa finns under referenspunkter. Det är samma människor över år, inte en säsong och inte en ny grupp varje gång. Det finns något att titta på, en bok på ett förlag eller en utställning på en namngiven institution, och två poster har ännu ingetdera och säger det. Och det är gjort sedan 2000, med ett kort avsnitt om äldre arbete.

Jag kontrollerade alla i oktober 2026 mot deras egen webbplats, deras förlag eller museet som visade verket, och där källorna säger emot varandra skriver jag det i posten och väljer inte en. De flesta av namnen jag tittade på föll på samma test, det om samma människor.

I korthet

Vem Baserad Nyckelverk Att stanna kvar
Olivier Jobard Paris Notre famille afghane, Les éditions de Juillet En familj, från 2010
Felipe Romero Beltrán Paris / Madrid Dialect, 2023 Nio män i Sevilla, tre år
Sibylle Fendt Berlin Holzbachtal, nothing, nothing, 2020 Ett asylboende, 2015–2018
Thomas Byczkowski Hamburg Menschen – keine Zahlen, 2019 Några flyktingar, ungefär två år
Rich Wiles och Ruba al-Hindawi Norra England In Which Language Do We Dream?, 2021 En familj, från 2017
Nihad Nino Pušija Berlin Duldung, 1997; Duldung Deluxe, 2010 Romska familjer från Bosnien
Thana Faroq Nederländerna how shall we greet the sun, 2023 En grupp hon tillhör, ungefär två år
Farren van Wyk Nederländerna Mixedness is my Mythology, 2026 Hennes egen familj, sedan 2021
Jennifer Zumbusch Bonn Ankommen in Deutschland En familj, från 2015, ingen bok än
Maria Feck Hamburg The New Arrivals, Spiegel Online En familj, ungefär arton månader, ingen bok
Candida Höfer Köln Türken in Deutschland, 1970-talet Köln och Düsseldorf, till 1979
Brigitte Kraemer Herne So nah, so fern, 2000 Familjer i Ruhrområdet, från 1985
Henning Christoph Essen Mustafas Traum, 2021 Ruhrområdet, 1977–1989
Rineke Dijkstra Nederländerna Almerisa En flicka, 1994–2008
Patrick Zachmann Paris Ma proche banlieue, 2009 Marseille 1984, och igen från 2005
Samet Durgun Berlin Come Get Your Honey, 2021 Nästan femtio personer, från 2018

Vilka som stannade hos samma människor efter ankomsten

Olivier Jobard Paris
Han är fransman, och inget jag hittade säger att han själv är migrant. 2010 träffade han en pojke i Frankrike och har fotograferat honom sedan dess, senare tillsammans med pojkens syskon. En första del visades på Visa pour l'Image i Perpignan 2018. Den andra delen blev boken Notre famille afghane (Les éditions de Juillet) och en utställning på Académie des beaux-arts i Paris i oktober 2024, vars text citerar hans metod: ”je reste avec les gens aussi longtemps qu'ils veulent de moi” (jag stannar hos människor så länge de vill ha mig). Visa pour l'Image och hans förlag anger åtta år för den första delen och Académie anger tio, så jag anger starten och inte en längd.
Felipe Romero Beltrán Paris / Madrid
Nio unga män som kom från Marocko och bor i Sevilla, fotograferade under tre år, från 2020 till 2023. Loose Joints gav ut Dialect i april 2023, 176 sidor på engelska och spanska, med texter av flera bidragsgivare, en av dem en av männen. Den vann Foam Paul Huf Award samma år, och Dazed rapporterade om utställningen på Foam i Amsterdam 2024, där han citeras säga att tidsramen ”gav mig möjlighet att utveckla det under lång tid med samma människor”.
Sibylle Fendt Berlin
Från februari 2015 tills boendet stängde i december 2018 besökte hon regelbundet H8, ett gemensamt boende för asylsökande i Schwarzwald, för det mesta tre till fem dagar i taget. Huck räknar fjorton besök under tre år. Hon fotograferade de unga männen från flera afrikanska länder och Mellanöstern som bodde där. Kehrer gav ut Holzbachtal, nothing, nothing 2020, 168 sidor, och Ostkreuz-utställningen KONTINENT öppnade på Akademie der Künste i Berlin i oktober 2020. Hon har sagt att det bästa sättet att förmedla platsens avskildhet är ”att koncentrera sig på det som händer, och att arbeta med upprepning”. H8 ligger i en by och inte i en stad, och jag hittade inget som säger att samma män var där varje gång, så det uppfyller bara till hälften min andra regel. Fendt tog också porträttet av mig på min informationssida, och Kehrer är också mitt förlag. Vi satt tillsammans i en Kehrer-panel 2021.
Thomas Byczkowski Hamburg
Följde några flyktingar som hade kommit till Hamburg 2015 och 2016, från början av 2017 i ungefär två år. Resultatet är en gratis fotobok på 68 sidor som PDF, Menschen – keine Zahlen, utgiven av Bertelsmann Stiftung i januari 2019, och en utställning i stiftelsens eget foajé med fyra svartvita berättelsesekvenser. Utgivaren är en stiftelse och inte ett vanligt bokförlag. Han lärde också människorna han fotograferade tyska och hjälpte dem med myndigheterna. En familj följs genom flera hem.
Rich Wiles och Ruba al-Hindawi Norra England
Wiles började arbeta 2017 med Ruba al-Hindawi, som hade bosatt sig i norra England, och hennes familj. Impressions Gallery i Bradford visade resultatet från 7 augusti till 13 november 2021, curerat av Anne McNeill, med en tidning, och utställningen turnerade till Leicester, Oldham och Scarborough fram till januari 2025. Ruba anges som författare till tidningen tillsammans med Wiles, och bilderna i den är tagna av Wiles, av henne och av hennes barn. Wiles säger att samarbetet ”försöker utmana maktstrukturer som kan finnas i vissa fotoprojekt”. Utställningen hängde på väggarna på Impressions i oktober 2021, månaden då jag höll mitt samtal på Photobook Fair för galleriet.

Bland sina egna

Nihad Nino Pušija Berlin
Kom till Berlin från Sarajevo 1992, under kriget, och fotograferade romska familjer från Bosnien i staden. Duldung visades på NGBK 1997. Duldung Deluxe visades från 2010 på European Center for Constitutional and Human Rights och vände sig till romska ungdomar från Bosnien, Kosovo och Serbien. Han sa till The Berliner att han kunde komma nära eftersom han var ”en insider, inte en tysk”. Jag hittade ingen källa som säger om samma familjer finns med genom åren, så han är med här för insiderns blick och inte för en dokumenterad återkomst. Han finns också i min guide till queera fotografer i Berlin, för Queens.
Thana Faroq Nederländerna
Ungefär två år i Nederländerna med en liten grupp unga kvinnor som kom dit från flera länder. Hon är född i Jemen och själv en av gruppen. Boken, how shall we greet the sun, gavs ut av Lecturis 2023, och verket visades i Grounding – Stories of Migration på De StadsGalerij i Breda 2024. Hennes konstnärliga statement säger: ”Mitt mål är att utforska vårt känslomässiga inre landskap i ljuset av de förändringar vi går igenom.” De två åren vilar på en odaterad rad av henne själv, så läs tidsspannet som ungefärligt.
Farren van Wyk Nederländerna
Född i Sydafrika 1993, flyttade hon till Nederländerna med sin familj som sexåring och har sedan 2021 fotograferat dem hemma. Det här är migration årtionden efteråt, gjord tillsammans med släktingar, så det är en annan sorts stannande än resten av den här listan. Porträtten och de iscensatta ögonblicken i Mixedness is my Mythology görs i samarbete med hennes familj. Hon kallar det ”ett intimt familjeprojekt”. Boken kommer från Fw:Books och Deadbeat Club Press (2026), och Fotomuseum Den Haag gav den hennes första separatutställning på museum 2026, med mer än femtio fotografier.

Ännu utan bok

Två poster faller på regeln om något att titta på, och jag behåller dem eftersom åren och samma familj är verkliga.

Jennifer Zumbusch Bonn
Träffade en familj 2015 genom ett kameraprojekt hon startade på ett flyktingboende i Bonn, och har fortsatt att komma tillbaka. Ankommen in Deutschland (Att anlända i Tyskland) löper från 2015 på hennes egna sidor, med 2025 angivet som slut, fast de sista daterade bilderna är från 2024. Det finns ingen bok. Hennes egen förteckning anger en separatutställning på Buchmesse Migration i Bonn 2017, en utställning med kollektivet Elf Perspektiven 2018 och en medverkan på Haus der Geschichte i Bonn 2018, en familjesöndag och en rapport i museets tidskrift. Jag hittade ingen separatutställning på ett museum eller ett galleri. Enligt samma förteckning har den också visats i samlingsutställningar, bland dem FREELENS bitte warten… 2017 och sichverbinden i Düsseldorf 2024. Hennes webbplats säger att hon kommer på besök för att dokumentera ”die ständigen räumlichen und persönlichen Veränderungen” (de ständiga rumsliga och personliga förändringarna).
Maria Feck (med Eva Thöne) Hamburg
Tillsammans med Spiegel Online-skribenten Eva Thöne följde hon en familj som slog sig ner i Tyskland i ungefär arton månader, från 2017 in i 2018, i serien The New Arrivals. Jag hittade ingen bok och ingen utställning av den, så den finns alltså på Spiegel Online och vann kategorin projekt i KAUSA Medienpreis 2018, delat med Thöne för en multimediaberättelse från samarbetet. På frågan vad som gör ett bra porträtt svarade hon: ”Man sollte auch einmal ohne die Kamera dabei sein, den Menschen zuhören und Vertrauen aufbauen” (man bör ibland också vara med utan kameran, lyssna på människorna och bygga förtroende). Jag kunde inte öppna Spiegel-sidorna, så jag kan inte berätta mer om bilderna.

De som kom före

Det mesta av det här arbetet gjordes före 2000. Bara en del av det uppfyller regeln om samma människor, och varje post säger hur.

Candida Höfer Köln
Hennes serie Türken in Deutschland gjordes i Köln och Düsseldorfområdet mellan början av 1970-talet och 1979, med turkiska familjer som hade kommit till Västtyskland genom gästarbetarprogrammet. Bilderna börjar i parker i Köln och flyttar inomhus så snart familjerna hade bjudit in henne i sina hem. Hon är tysk och gjorde dem ensam. Verket är 80 färgdior daterade 1979. Museo Reina Sofía har det i sin samling, M HKA:s Ensembles-arkiv dokumenterar det som ställt till förfogande av konstnären, och det visades på Museum Morsbroich 2009. Jag hittade inga uppgifter om återbesök hos samma familjer, och hennes senare arbete är arkitektoniska interiörer.
Brigitte Kraemer Herne, Ruhrområdet
Fotograferade familjer som hade kommit till Ruhrområdet från Turkiet och andra länder, i bland annat Herne, Essen, Duisburg och Bochum, med början på ett ettårigt stipendium 1985 och bilder daterade till 1998. Klartext gav ut boken So nah, so fern 2000, och hennes egen text på Pixelprojekt-sidan säger: ”Die Kontakte, die damals zu verschiedenen ausländischen Familien entstanden sind, bestehen heute noch” (kontakterna som uppstod då med olika utländska familjer finns kvar än i dag). Ruhr Museums översikt av hennes verk, Wie man lebt – wo man lebt, har ett avsnitt om de här långvariga projekten och har förlängts till 4 april 2027. Källorna daterar inga återbesök, så hon finns här och inte i huvudlistan.
Henning Christoph Essen
Fotograferade i Essen och det vidare Ruhrområdet från 1977 till 1989, bland turkiska arbetskraftsinvandrare och deras familjer som hade slagit sig ner i Västtyskland: arbete, bröllop, hem. De första bilderna gick till tidskriften GEO, som publicerade ett reportage 1979, och han fortsatte fotografera i ytterligare tio år. Verket finns i Mustafas Traum, en bok på 240 sidor från Klartext Verlag 2021, och i en utställning på Ruhr Museum i Essen från oktober 2021 till oktober 2022. Om de åren säger han: ”Ich war ständig dort und auch akzeptiert” (jag var ständigt där och blev accepterad).
Rineke Dijkstra Nederländerna
Almerisa följer en flicka, sedan en ung kvinna, i Nederländerna: elva porträtt från 1994 till 2008, det första på ett mottagningscenter i Leiden. Dijkstra har sagt att hon först kom på besök var sjätte månad, sedan ”började ta bilder vartannat år”. Det finns ingen bok om enbart serien; Stedelijk Museum visade den 2005–06, och hela serien finns i retrospektivkatalogen från 2012 från Guggenheim Museum Publications. Den börjar före 2000, fast de flesta porträtten gjordes efter, och den följer en person.
Patrick Zachmann Paris
Marseilleavsnittet i Ma proche banlieue, en retrospektiv som täcker 1980 till 2007. 1984 gav han kameror till elva tonåringar från stadens norra stadsdelar, de flesta barn till invandrarfamiljer, och lät dem under sex månader arbeta med sin egen identitet. Från 2005 letade han upp dem igen, vilket blev hans film Bar Centre des Autocars (2007). Den visades på Musée de l'histoire de l'immigration i Paris 2009 och gavs ut av Éditions Xavier Barral samma år, med filmen på en DVD, som en del av en större bok. Det mesta av den gjordes före 2000.

Fyra till kommer före 2000 och faller på testet: var och en är en översikt av en gemenskap eller en säsongs arbete, och ingen visar en återkomst till samma människor. Bertien van Manens Vrouwen te gast (Sara, 1979) fotograferar kvinnliga arbetskraftsinvandrare och migranters hustrur i Nederländerna, och Fw:Books gav ut en ny redigering 2024 som I Am the Only Woman There, med bilder ur hennes arkiv och nya texter. Çiğdem Yüksel sökte senare upp några av samma kvinnor. Mehmet Ünal, som kom till Tyskland 1976, har fotograferat turkiska arbetskraftsinvandrare sedan 1970-talet, och hans verk har visats på Völklinger Hütte och Museum für Kunst und Gewerbe i Hamburg. Lisl Pongers Fremdes Wien (Wieser, 1993) gjordes i Wien 1991 till 1993 för en veckotidning, mest vid offentliga evenemang som gemenskaperna höll. Och Ergun Çağatays Wir sind von hier är ett reportage han gjorde mellan mars och maj 1990 för den parisiska byrån Gamma, och det låg i hans privata arkiv till 2015 och visades på Ruhr Museum 2021.

Referenspunkter

Två verk står utanför den här listan eftersom båda dokumenterar genomresa. Daniel Castro Garcias Foreigner täcker migrationen in i Europa 2015 och 2016: ankomster till Italien från Nordafrika, Grekland och Balkanrutten, och lägren i Calais och Idomeni. Richard Mosses Incoming (MACK, 2017) riktar en värmekamera mot överfarter och läger och visades på Barbican samma år. Castro Garcia har också sedan 2017 arbetat med en grupp unga på ett mottagningscenter på Sicilien, i I Peri N’Tera, ett projekt som började 2015 och finns på hans webbplats, och jag hittade ingen bok eller utställning av det.

Två till ligger nära men är ändå inte samma sak. Tina Enghoffs Migrant Documents (Journal, 2013) gjordes i Köpenhamn 2011 och 2012 med papperslösa migranter, i sju serier, anonyma med avsikt. Andrea Diefenbachs Land ohne Eltern (Kehrer, 2012; ny utgåva 2016) återvänder till samma moldaviska hushåll i Moldavien och i Italien, men det mesta handlar om barnen som blev kvar.

Om du vill ha motsvarigheten till båda, en bok gjord i en tysk stad efter ankomsten, över år, med människorna i den, finns det två i den här guiden: Byczkowskis Menschen – keine Zahlen och min. Min är den som gjordes med queera, trans- och könsöverskridande människor.

Utelämnade, och varför

Några namn dyker upp när man söker, så här är testet var och en föll på. Heike Steinwegs Ich habe mich nicht verabschiedet (Seemann, 2018) är 33 studioporträtt av kvinnor i exil i Berlin, gjorda sedan 2015, vart och ett med en text av kvinnan själv. Museet säger att hon pratade länge med dem innan hon tog fram kameran, och jag hittade inga tecken på återbesök över år. Maziar Moradis Ich werde deutsch är sexton iscensatta bilder av olika människor, en scen vardera. Çiğdem Yüksels Je moest eens weten (nai010, 2024) är 22 kvinnor av första generationen från Turkiet, var och en med ett nytt porträtt från en mobil studio, intervjuer och bilder ur familjealbum. Hon letade verkligen upp några av kvinnorna som Bertien van Manen fotograferade 1979, men jag kunde inte hitta upprepade besök hos samma människor över år. Om du känner till en bok som hör hemma här och som jag har missat, säg till.

Var man kan se verken

En curator kan själv åka och se det mesta av det här. Ruhr Museum i Essen har visat Çağatay, Christoph och nu Kraemer. Museum Ludwigs In Situ: Photo Stories on Migration, curerad av Ela Kaçel och Barbara Engelbach tillsammans med DOMiD, ställde 2021 privata fotografier av arbetare som kom enligt rekryteringsavtal bredvid professionella bilder av Köln. Museum Europäischer Kulturen i Berlin visade daHEIM från juli 2016, där människor som hade flytt själva tog över väggarna. FOTODOKs utställning på De StadsGalerij i Breda, Fotomuseum Den Haag och Impressions Gallery finns ovan. Och i Berlin är Fotografiska Berlin och Museum für Fotografie platserna där min egen serie hängde.

Var mitt hör hemma

Come Get Your Honey handlar om tiden efter ankomsten, med samma människor, över år. Jag började 2018 och det pågår fortfarande. Boken, utgiven av Kehrer Verlag 2021 (ISBN 978-3-96900-031-1), är färdig. Nästan femtio personer deltog och femton personer är med i den. De är queera, trans- och könsöverskridande flyktingar och asylsökande i Berlin, och jag är inte en av dem: jag är tysk-turkisk-abchazisk, jag kom till Berlin 2013 och jag beskriver mig själv som socialt exilerad. Jag gjorde den ur vänskaper och inte uppdrag, och innan det fanns en bok tittade vi på bilderna tillsammans och tog bort saker.

Jag gick igenom de tyska böckerna och utställningarna ovan efter något spår av att människorna i dem fått säga sitt om vilka bilder som kom med, och hittade inget, åt något håll. Förlag säger sällan något. Det betyder inte att det inte finns något sådant. Jag önskar att det fanns fler.

Hur jag arbetar med människorna i den står i Att lyssna i praktiken, och hela serien finns online. Den här guiden tar vid efter min guide till fotografer som arbetar med flyktingar, tvångsmigration och asyl, där arbetet för det mesta slutar vid ankomsten. De snävare är fotografer som skildrar queert flyktingliv i Tyskland och fotoböckerna om queera flyktingar, asyl och migration. Alla elva fältguider finns samlade på en sida.

Källor

Varifrån påståendena ovan kommer. Där en fotograf har en egen webbplats länkar namnet dit. Jag kontrollerade alla mot en primär sida i oktober 2026. Tre kunde jag inte öppna och säger det i posterna: Foams egen sida för Dialect (utställningen vilar på Dazed), Spiegel Onlines sidor om Maria Feck och Jennifer Zumbuschs sidor för FREELENS och Düsseldorf (datumen kommer från hennes egen förteckning).

← Fältguider